Sven Bringman är kirurgen som har forskat på bråckkirurgi i mer än 25 år. Han är handledare i flera forskningsprojekt och tycker om att se yngre kollegor utvecklas. Nu utbildar han kollegor för att lära ut så mycket det går av sin expertkunskap innan det är dags att gå i pension.
Sven Bringman är överläkare, kirurg, forskare och docent i kirurgi. Han jobbar på Södertälje sjukhus och forskar via Karolinska Institutet Södersjukhuset, KI SÖS.
Intresset för bråckkirurgi startade när laparoskopin kom, det som kallas för titthålskirurgi. Sven utförde sina första laparoskopiska ljumskbråcksoperationer 1993, sedan genomförde han studier där han jämförde laparoskopi med öppna metoder.
– Jag hade inte tänkt forska utan ville bli en riktigt bra kirurg inom mitt område, jag ville jobba kliniskt. Forskning är intressant som en klinisk resurs. Om vi undrar om något kan göras bättre så kan vi göra en studie om det och komma närmare sanningen. Det var så jag började forska för 25 år sedan, berättar Sven.
När Sven upptäckte frågor som behövde svar insåg han att han behövde forska. Sven gick en forskarutbildning och doktorerade på Karolinska i Huddinge. En avhandling ska motsvara fyra års heltidsstudier, för kirurger som jobbar samtidigt brukar det ta cirka sex till åtta år.
I doktorsavhandlingen, Minimally invasive hernia surgery, beskriver Sven sina studier om ljumskbråcksoperationer. Bland de patienter som ingick i studien opererade han hälften själv.
– Jag brukar säga till yngre kollegor som vill forska att de ska forska på någonting där de får ta hand om patienterna kliniskt, då blir du bra både forskningsmässigt och kirurgiskt.
Sven utbildar inom bråckkirurgi. Han reser till andra sjukhus i Sverige och utomlands (Sydafrika, Tyskland och Norge) för att föreläsa, demonstrationsoperera och assistera vid bråckoperationer för att andra kirurger ska få lära sig av honom.
– Jag har lärt mig mycket om den här typen av kirurgi både praktiskt, kliniskt och vetenskapligt. Därför får jag många remisser från andra sjukhus i regionen och även i landet.
Sven berättar att docent är en lärartitel, först måste man disputera och sedan vidareutbilda sig till docent. Som docent får man vara självständig handledare och det måste finnas minst en docent i varje forskargrupp. En docent kan vara den i handledargruppen som står för senior kompetens.
Sven doktorerade 2003 och blev docent 2005. Han är handledare till doktoranderna Ida-Linnéa Böregård och Mathias Bergström på Södertälje sjukhus och till en doktorand på Södersjukhuset inom det som kallas för Karolinska Institutet Södersjukhuet, KI SÖS.
– Att handleda är att vara mentor och se till att forskningsprojekt går framåt. Som senior forskare är jag handledare till yngre kollegors avhandlingsprojekt, det är min forskning idag.
Idag är Sven med i flera forskningsprojekt bland annat ett med doktoranden Mathias Bergström där man studerar hur navelbråck ska opereras på bästa sätt. Blir det bättre om ett nät sätts in för att stärka upp bukväggen? Patienterna lottas till att vara med i grupper där den ena gruppen får nät inlagt och den andra inte.
– Vid en dubbelblindad randomiserad studie som den om navelbråck opererar man enligt ett protokoll och vi får inte veta resultatet om hur det har gått för patienten förrän långt efteråt. En annan läkare sköter efterkontroller och uppföljning. Operationsberättelsen finns inlåst, där finns det information om vilken lottning patienten fick.
– Som kirurg kan man specialisera man sig på t ex övre eller nedre mag-tarmkanalen, eller bukväggskirurgi vilket är min nisch nu. I min grundutbildning fick jag lära mig gynekologi, urologi och ortopedi också.
Sven berättar att kirurgi är ett lärlingsyrke där man lär sig av varandra. Han tycker att det är roligt att se yngre kollegor växa och utvecklas, att nybörjare blir till självständiga kirurger som till slut kan ha ansvaret för att vara bakjour. Flera kollegor som Sven var handledare för runt millennieskiftet har ledande chefspositioner idag.
– En del kommer kanske ihåg att jag har lärt dem något, säger Sven och ler.
– Nu försöker jag att lära ut så mycket som möjligt innan jag går i pension. Så jobbar vi alltid, vi lär av varandra, beroende på vilket skede man är på i sin karriär. Min kompetens och erfarenhet behövs mycket i den kliniska vardagen, jag har ett ansvar för att ta hand om kollegor och patienter.
– En förmån inom vårdyrken är att ens kompetens är fortsatt efterfrågad långt upp i karriären. Man är intressant för arbetsgivaren även som äldre eftersom man har mer erfarenhet då. Som läkare kan det vara en ganska stor fördel att vara över 55 års ålder.
– Jag har varit med och jobbat upp ett intresse för forskning här på Södertälje sjukhus. Det är väldigt tillfredställande att vi har en forskningschef idag. Vi behöver satsa på dessa frågor för att få de bästa läkarna hit och för att utveckla vår verksamhet.
Sven berättar att vi behöver ha forskarutbildade läkare på sjukhuset för att driva den kliniska utvecklingen framåt på ett säkert sätt, uppdaterad på moderna metoder. På Södertälje sjukhus har vi en enhet som heter Forskning och Utbildning, Utveckling, Innovation – FoUUI. Chef för enheten Pamela Mazzocato som också är forskare själv.
– Före pandemin startades något vi kallar för grand round på sjukhuset, då träffas alla läkare för att föreläsa för varandra om något som är aktuellt inom det egna verksamhetsområdet. Syftet är att lära av varandra och att visa vad mycket bra som vi gör på sjukhuset som kanske många inte känner till utanför den egna verksamheten. Grand Round är också en bra plats att träffas och nätverka på.
Sven berättar att när forskare ska ansöka om forskningsmedel blir de bedömda utifrån progress i sina projekt. Svens forskningsgrupp publicerade studier trots pandemin och det ansågs vara meriterande.
– Inom bråckkirurgin har vi en gemensam grupp för att söka forskningsmedel. Senast fick gruppen 1,6 miljoner till forskning och har fått 2,8 miljoner totalt av något som kallas för ALF-medel, det är ett nationellt avtal där regionen delar ut forskningsmedel.
En titthålsbild är tvådimensionell, det är hjärnan som gör att du ser den tvådimensionella bilden tredimensionellt. Även för Sven som är laparoskopiskt van så är det svårare att förstå bilden när han ser någon annan operera och står bredvid och inte håller i kamera eller instrument. Titthålskameran filmar båda instrumenten med starkt ljus och hög förstoring, det är lätt att tappa 3d-känslan. Sven berättar att då får man dra ut ett instrument och föra tillbaka det för att starta om hjärnans bild.
– Om jag kommer in på en operation för att hjälpa till måste jag ibland hålla i instrumenten själv för att kunna se i 3d.
Sven berättar också om en helt annan typ av studie som han genomfört tillsammans med sin fru Lena Bringman som är musikterapeut. I en randomiserad studie på Södertälje sjukhus fick patienter vara med och testa vad som gav bäst lugnande effekt före en operation, lugnande läkemedel eller lugnande musik. Det visade sig att lugnande musik hade bäst lugnande effekt inför en operation.
